Lars Blomqvist

Den stora motorn

CV

Den stora motorn



Inom loppet av några veckor blev jag våren 1997 kallad till de båda patriarkala ordningar som då hemsökte mitt konstnärliga arbete. Jag fick en inbjudan att göra ett verk för St. Peder kyrka i Lödöse i samband med utställningen Tidernas kyrka på Lödöse museum, och samtidigt ringde pappa och frågade om jag ville göra honom sällskap på en utlandsresa.


Vid den här tiden återkom jag ofta till frågor som kretsade kring identitet och tro, men också kring poesin, frågor om poetik. Pappa och kyrkan var ordningar som jag förhöll mig till ömsom trotsigt, ömsom längtansfullt. Ofta kunde jag tänka på mina arbeten placerade i en kyrka, hur främmande de än syntes i ett sådant sammanhang, som vore det själva prövningen de skulle bestå: ”att inför Guds ansikte ...”. På samma sätt fanns också pappa med i mina förhoppningar, att jag plötsligt inför hans blick skulle finna förståelse för mitt agerande och mina frågor. 


När jag så fick möjlighet att göra ett konstnärlig ingrepp i en kyrka tog jag tillfället i akt att sammanföra dessa båda ordningar, dessa båda - som det ofta talades om vid den här tiden - blickar.


Pappa författade läroböcker för gymnasieskolan i ämnet fordonsteknik, och det var några av hans böcker - tre stycken: Motorlära, Chassilära med karosserilära, och Fordonslära - som jag valde att visa i St. Peder kyrka. Jag kallade mitt verk Den stora motorn, och böckerna placerade jag på pianot till höger om altaret där de fick ligga under de sommarmånader som utställningen pågick.


Vad som hände var svårt att överblicka och frågor väcktes som inte med säkerhet lät sig besvaras. Kanske kortslöt jag de bägge fadersstrukturerna och släckte deras blickar genom att placera det ena ögat inne i det andra? Men fanns där inte också ett mått av ömhet i att låta mekaniken helgas av metafysiken? Den stora motorn utgjorde för en tid ett främmande inslag i kyrkorummet, och jag tyckte om att tänka på det så.


Arbetet fick oväntat en förlängning under min resa med pappa. Vi bodde en vecka på en liten ort i södra Spanien, där jag sista kvällen satt i värmen på vår terass och läste. En katt jag tidigare under veckan sett stryka förbi vårt hus, kom nu och satte sig helt i närheten. Långsamt flyttade sig katten allt närmare tills den satt framför mina fötter, med ryggen förtroendefullt vänd mot mig, och började spinna. Jag tittade upp från min bok och såg kattens öron som lystrade så intensivt. Kanske ville den fästa min uppmärksamhet på något. Kanske på sitt lyssnande. Kanske ville den att jag skulle lyssna som en katt.


På samma sätt som tidigare inbjudan till St.Peder kyrka och pappas erbjudande om en resa, kom katten till mig. Den tycktes nu ta plats inne i dessa båda andra ordningar och göra dem till den scen på vilken dess lyssnande uppstod; katten lyssnar i ögat i ögat.


                                                                      *


I den text av Maurice Blanchot som jag råkade läsa kvällen i Spanien, refererar författaren till Malte Laurids Brigge i några rader som jag sedan återvänt till många gånger:  


”Verket lockar den som ägnar sig åt det till den punkt där det prövas i sin omöjlighet. Därigenom är verket erfarenhet, men vad betyder detta ord? I ett avsnitt i Malte säger Rilke att ”poesi är inte känslor, det är erfarenhet. För att kunna skriva en ena rad måste man ha sett många städer, människor och ting”. Rilke menar dock inte att poesi är uttryck för en rik personlighet, förmögen att leva och att ha levt. Minnen är nödvändiga, men bara så vitt de glöms bort: för att det i denna glömska, i en tyst och djupgående metamorfos, till sist ska födas ett ord, det första ordet i en dikt. ”Erfarenhet” betyder här: kontakt med varat, förnyelse av sig själv i denna kontakt - en prövning, men en som förblir obestämbar.”


Blanchot tar Rilkes resonemang kring glömskan vidare i en passage som jag läst, men som jag inte längre kan återfinna. Han beskriver hur det helt bortglömda, och alltså helt förlorade, kan komma åter i arbetet med poesin, för att där flyta iland på den andra stranden. Dikten eller verket är den andra strand där det förlorade återuppstår. En sådan vacker bild! Det bortglömda har genomgått en transformation, men till något som fortfarande står i relation till det som förlorats. Vilket dessutom levereras i gestaltad form - ”ett första ord”, en bild - som i sin svävande obestämdhet är riktig och djupt sann. Det här är en process som du inte kan kontrollera, naturligtvis, bara vara utelämnad åt, lystrande och uppmärksam. Både tro och nåd finns inblandade här. 


                                                                      * 


När jag idag, mer än tjugo år senare, i tanken återvänder till verket Den stora motorn, förstår jag att det finns saker som man aldrig blir helt färdig med. För bakom detta verk finns ytterligare något som pockar på min uppmärksamhet. Också en gång tidigare figurerade konstellationen kyrka-pappa-bok i mitt liv.


Då jag var fjorton år konfirmerades jag i min hemstads stora kyrka. Jag fick presenter som alla får - lyckönskningar, blommor, en klocka. Pappa gav mig en bok om tyske målaren Emil Nolde, vilken jag då aldrig hört talas om. På försättsbladet i boken hade pappa ritat en liten teckning av konfirmationskyrkan, och skrivit ett citat ur bönen Fader vår ”… dem oss skyldiga äro”.

Vid den här tiden var vår familj mitt inne i en uppslitande skilsmässa, och dedikationen var förstås ett sätt för pappa att be om förlåtelse för vad jag tvingades gå igenom. Men så typiskt pappa, att inte skriva ”Förlåt oss våra skulder …”, vilket hade varit enkelt att begripa för en fjortonåring. Istället meningens dubbelbottnade avslutning. För mig blev den till en underström som med full kraft drog mig med. Hade jag gjort mig skyldig till något som skulle förlåtas? Av pappa? Länge blev jag kvar i den osäkerheten.


Även om pappa kanske inte hade någon avsikt med det, blev det avgörande att citatet skrevs in i en bok om en målare och om måleriet. För på något vis sammansmälte där ”måleri” med ”skuld och förlåtelse” till en laddad enhet, ett aggregat som jag sedan bar med mig när jag tio år senare började på konstskola. Redan från dag ett var mitt främsta intresse måleriet, och jag var mycket ihärdig. Idag kan jag se att mitt konstarbete under lång tid var ett försök att sona min skuld, vad den nu bestod i. Jag försökte åstadkomma något som jag kunde bära fram för att - uppfyllde jag bara vilka krav - bli förlåten.


Åh, älskade pappa.





(Göteborg 1997/2020)


Texten fanns ursprungligen med i St Peder kyrka i Lödöse då verket Den stora motorn visades där under sommaren 1997. Något omarbetad publiceras den i Rilkes hundar (bokförlaget Faethon) 2021.