Lars Blomqvist

recension 2006

Detta är inte någon zebra

​

Olyckan kostade honom färgseendet, något han märkte först vid återkomsten till ateljén och de egna välbekanta målningarna. Förlusten förde med sig andra förändringar. Synbilden hade blivit skarpare. Nu kunde han läsa bilarnas nummerplåtar på kvarters avstånd. Men tingen hade fått en oroande karaktär. Skuggornas svärta var närmast outhärdligt intensiv. Efter en tid började han glömma färger. När mannen långt senare erbjöds operera sin skada tackade han nej. Det fanns inte längre några färger att sakna. 

​

Jag kommer att tänka på denna berättelse inför Lars Blomqvists bilder på Galerie Oijens. Alla målningar (utom två) går i en lätt kvävande gråskala. Dukarna utstrålar teknisk perfektion och avskalad stillhet. Motiven utgörs av enkla föremål, återgivna mot en enfärgad bakgrund, eller också är bilderna helt abstrakta. Tingen naglas fast med en precision som är vassare än fotografiets. I en målning sänker sig mörkret som en slöja från bildens övre kant och jag får känslan av att stå inför en slocknad värld. Det kan påminna om negativ, skarpa men ändå dova i sin oåtkomlighet. 

​

Det finns något rituellt, nästan ockult, i detta frambesvärjande av tingen, som när en enkel sked hålls mellan tumme och pekfinger. Parapsykologi och skedar som böjer sig, men också René Magrittes märkliga bildvärld gör sig påmind. I Zebra har djurets teckning blivit ett mönster i ytplanet, fixerad i en fotografisk bild. Ögats stora pupill har halkat ned, som i offsettryckets misspassning, en påminnelse om att bilden bara är en bild. Detta är inte någon zebra, för att parafrasera Magrittes målning Ceci n'est pas une pipe. 

Liksom berättelsens olycksdrabbade konstnär inför sina målningar står jag paralyserad, på samma gång skrämd och fascinerad, framför dessa färgblinda syner.

​

Kristoffer Arvidsson/  Göteborgs Posten 8 okt 2006

recension av utställning på Galerie Oijens 2006