Lars Blomqvist

recension 2003

Gravstenar som tandgluggar

​

De totala förmörkelserna - Les éclipses totales - kallar Lars Blomqvist en obeskrivlig serie teckningar som nu hänger på en vägg i Göteborgs konstförening.

Hur dessa bilder skulle stå i samband med solförmörkelser är lite svårt att se - ändå tycks mig titeln säga något väsentligt om Blomqvists sätt att arbeta. Teckningarna, där drömlika figurer, dekorativa girlander och märkliga texter kolliderar mot varandra, ger tillsammans ett intryck av automatism; av att ha tillkommit just i ett förmörkat, eller bortvänt tillstånd.

Detta mystiska sökande efter en mening i det till synes slocknade och stumma verkar utgöra en viktig botten i Lars Blomqvists konst. Måleriet är för honom ett i hög grad existentiellt projekt; en metod att hålla det mentala fönstret öppet mot den entropi som omger våra liv. Att ledorden i den aktuella utställningen blivit just ”förmörkelse” och ”grav” är ingen slump.

​

Utställningens huvudnummer är en svit på tio målningar med den gemensamma titeln ”Kapuzinergraven”. Bilderna är i stort sett identiska, och likaså i stort sett (om än inte helt) symetriska. Ett vitt fält, välvt så att det ger en vag illusion av fönsteröppning eller rumslighet, täcker nästan hela bildytan. Det omges i de övre hörnen av avrundade, rosafärgade ytor, i de nedre av två motsvarande, men mindre, bruna. Det är allt.

Upprepandet av denna enkla form skapar en ”tömningseffekt” som inte, som hos Warhol, går från bilden ut i rummet utan åt motsatt håll: från ögat in i bilden. Jag tänker mig denna tomma, välvda nisch som ett slags visuell klanglåda; en projektionsduk för de bildmässiga förväntningar som aldrig infrias. Eller med andra ord: en bildgrav, som likt varje annan grav främst blir en minnets ort. Den avrundade formen är - det höll jag på att glömma - också gravstenens. Naturligtvis.

Så även om det kan vara lätt att koppla Blomqvists bilder till minimalistiskt måleri, ska man nog vara försiktig. Hans avsikter är också djupt personliga. På väggen mitt emot två bilder ur kapucinerserien - en dubblering Blomqvist i en kort text talar om som ”dödens blick” - sitter ett fotografi av konstnären som pojke. I hans leende syns tydligt sexårsgluggen mellan tänderna. När sedan samma text gör mig uppmärksam på ekot mellan denna glugg och bilderna blir det helt plötsligt omöjligt att inte se dem för sig utlagda på rad, förbundna av de tanköttsrosa hörnen ...

Den synen bjuder Blomqvist på, skulle jag tro. Hans stora allvar rymmer också denna inbjudande lekfullhet.

​

Dan Jönsson/  Göteborgs-Posten 030315

recension av utställning på Göteborgs Konstförening 2003