Lars Blomqvist

recension 2000

En skruv mot lögnen

                                                                                                                            

Två målningar hänger bredvid varandra, den ena visar en grottöppning, den andra två. Ur grottornas mörker blickar kroppslösa ögonpar. Lars Blomqvist har kallat diptyken De två Lascaux. Titeln är som en rebus, är det målningarna som är de två eller är det grottöppningarna i målningarna? Men de är ju tre? På många sätt, om än inte bokstavligt, fungerar dessa bilder som en ingång till hans utställning på Stenasalen där han visar måleri, teckning och fotografi.

För att kliva in bakom titeln: Lascauxgrottan finns i Vézèredalen i sydvästra Frankrike, upptäckt på 1940-talet och uppmärksammad som en av de finaste fyndplatserna för paleolitisk konst från cirka 15 000 före vår tideräkning. Under efterkrigstiden strömmade mängder av besökare till grottan som man tvingades stänga 1963. Målningarna höll  nämligen på att förstöras av de klimatförändringar som besökarna skapade. 1979 öppnades en exakt fullskalemodell av grottan för allmänheten alldeles bredvid originalet.

Det är en märklig historia som spänner över flera plan. Dels är den andra grottan ett rörande tecken på hur människans intresse för sitt eget släktes bakgrund konfronteras med motsättningen mellan bevarande och upplevelse, dels drar den begrepp som unicitet och kopia till sin spets. Det är vid det sistnämnda, närmare bestämt kring förhållandet mellan bild och avbild, som Lars Blomqvists arbete håller sig. Precis som i De två Lascaux är kopian hos honom inte en exakt spegling utan något annat: en fortsättning, en sträckning vidare eller en lögn. I Spoons hålls en sked fram av en manshand och reflekteras i en bild där skeden är vänd bakåt. Vad som vid en första anblick såg ut att vara en spegelbild är något annat. En liten olikhet punkterar helt bildens illusion av likhet, och tanken får börja om.

Målningarna är strama och går oftast en lågmäld gråskala. Motiven präglas av en återhållsam precision och en skenbar realism som gång på gång slår över i en skruvande rörelse. Här finns ett drag av surrealism, en antydan om ett annat tillstånd som andas i nacken på det till synes uppenbara. I den enda målningen i färg har en stortå helt osentimentalt ramlat av de noggrant återgivna fötterna. Titeln har fått ett lika osentimentalt tillägg: Den dödde. I de få fall Lars Blomqvist använder sig av titlar utgör de en vital del av verket, adderar eller komplicerar det. Titlarna kräver ibland en viss beläsenhet hos betraktaren - det kan till exempel vara svårt att ta till sig MontCandide utan att kunna sin Voltaire. I de beräknade anomalier som ständigt återkommer i bilderna anas även en metanivå där bildens egen förmåga att återskapa eller omskapa diskuteras. Det för med sig ett berikande teoretiskt anslag som öppnar bilderna mot olika problemställningar utan att de för den skull tappar sin visuella känslighet.

I teckningarna är uttrycket mer spontant, där visar Lars Blomqvist en yvighet som inte finns i måleriet. Bilderna är hastigt nedtecknade och bär på en än mer förtätad gåtfullhet. Vid en gravsten faller en människa på knä och vidrör en trollslända. Situationen verkar härröra ur en saga, som ett betydelsefullt utsnitt ur en dold berättelse. En samling välkammade huvuden visar sig vara publiken framför ett konstverk, sedd från ovan. Och så är man plötsligt där igen, ställd inför det kluvna betraktandet av en avbild.

​

Ann-Charlotte Glasberg/  Göteborgs Posten 001005

recension av utställning på Stenasalen, Göteborgs konstmuseum 2000