Lars Blomqvist

Den stora motorn

Den stora motorn

​

​

Det ser nästan ut som en tanke då jag samtidigt - inom loppet av några veckor - blir kallad till båda de patriarkala ordningar som spelar en roll i mitt arbete: kyrkan och min pappa.

I egenskap av konstnär blir jag tillfrågad ifall jag vill göra någonting i St. Peder kyrka i Lödöse i samband med utställningen Tidernas kyrka på Lödöse museum. Samtidigt ringer pappa och frågar om jag vill göra honom sällskap på en utlandsresa.

​

Under de senaste åren har jag ofta kommit tillbaka till frågor som rört sig kring en möjlig manlig identitet (eller en möjlig poetisk ordning), där både pappa och kyrkan varit de slags ordningar jag provat att ömsom trotsa, ömsom blidka. Istället för ett levande realistiskt förhållande till dem har det snarare varit ordningarnas symbolvärde, den idealiserade representationen av ett värde, som jag förhållit mig till. Men så är det ju också i konsten som jag ställt mina frågor. 

Ofta har jag tänkt mig mina arbeten placerade i en kyrka, hur främmande de än synts i ett sådant sammanhang, som vore det själva prövningen som mina arbeten skulle bestå. På samma sätt har också pappa funnits med i mina förhoppningar: att jag inför hans blick plötsligt skulle finna förståelse, för mitt agerande och mina frågor.

​

När jag nu får möjlighet att göra ett verk för en kyrka vill jag prova att sammanföra dessa båda ordningar, dessa båda blickar.

Pappa har skrivit läroböcker för gymnasieskolan i ämnet fordonsteknik, och det är några av dessa böcker - tre stycken: Motorlära, Chassilära med karosserilära, och Fordonslära - som jag väljer att visa i St. Peder kyrka. Verkets titel är Den stora motorn, och böckerna är placerade på pianot till höger om altaret.

Vad som händer är svårt att överblicka. Frågor väcks som inte med säkerhet låter sig besvaras. Kanske kortsluter jag de bägge fadersstrukturerna och släcker deras blickar genom att placera det ena ögat inne i det andra. Kanske finns där en ömhet i att låta mekaniken helgas av metafysiken. Eller så är Den stora motorn bara främlingen som kommer och sjunger (så annorlunda) i kyrkorummet.

​

Sista kvällen under min resa tillsammans med pappa (vi reser till södra Spanien), sitter jag i värmen på vår terass och läser. En katt som tidigare under veckan strukit förbi vårt hus kommer nu och sätter sig helt i närheten. Den flyttar långsamt allt närmare tills den sitter alldeles framför mina fötter, med ryggen förtroendefullt vänd mot mig, och spinner. Jag tittar upp från min bok och ser kattens öron som lystrar så intensivt. Kanske vill katten fästa min uppmärksamhet på något, på sitt lyssnande? Kanske vill den att jag skall lyssna liksom katten?

​

På samma sätt som tidigare inbjudan till St.Peder och min pappas inbjudan till en resa, kommer katten till mig. Den tycks ta plats inne i dessa båda andra ordningar och göra dem till den scen på vilken dess lyssnande uppstår; katten lyssnar i ögat i ögat.

​

​

(Göteborg 1997)